Sista Sidan


HSS har fått en klubbtidning, namnet delvis hämtat från vår tidigare tidning.

Vår klubb har ju haft stora svårigheter under längre tid bakåt. Tid och intresse har då saknats. Därför ser jag med tacksamhet och glädje på första exemplaret av Plaskan. Tack Ingrid och Nils! Vi kan alla hjälpa till med bidrag till tidningen, gammal som ung.

Expressen har någonting som kallas Sista Sidan, som tydligen blivit mycket populär. Två journalister turas om att skriva personligheter. Den ena om aktuella kändisar. Den andra mera nostalgiskt en sk backspegel.

Vilka vore då lämpliga i vår tidning? Två namn som är förknippade med HSS är Erik Axelsson, f.d. ordförande i föreningen i många och svåra år innan Vasahallens vatten började skvalpa och Evert, det räcker med förnamnet, som av olika anledningar fortsätter.

Vi båda växte upp i vår lilla stad. Idrotten var även då en samlande rörelse för ungdomen. Namnet säger väl en del, IFK; där det sista står för kamraterna.

Man utövade idrott efter naturens lagar. På sommaren blev det fotboll, friidrott och simning, på hösten orientering, på vintern bandy och skidor och på våren terränglöpning.

Simning, en av sektionerna under IFK, bedrevs i vårt kära kallbadhus i Hönsan. Det blev vårt andra sommarhem. Det finns ett otal historier som dessa väggar, brädor och stolpar kan berätta om. 

Eftersom vi blivit gamla och skrynkliga letar vi i våra gömmor efter fotografier som representerar den tidsepok som vi skall skriva om. Med förhoppningar att den simklubb, som blev HSS, skall leva vidare med traditioner och framtidsdrömmar i bagaget.


Många händelser, både på och under bryggorna i vårt gamla kallbadhus i Hönsan skulle vi kunna skriva om. Här är en ”klassiker”:

Klubben ansökte om att få arrangera någonting som hette Uppsvenska Simmästerskapet, ett snäpp högre än ett Distriktsmästerskap. Det krävdes kontrollmätning mellan bryggorna, rätt avstånd var 25 m. Första mätningen skedde vintertid och det visade sig att avståndet var tre (3) cm för kort. Efter islossningen gjordes en ny mätning men dessvärre hade inget förändrats till det bättre. Hur skulle problemet åtgärdas? En av stadens tjänstemän, dåvarande stadsingenjören N.N., tillkallades. Med en listighet väl värdig sin ställning kom han på lösningen.

Simmaren på bana 1 simmar mot bana 6 och vänder och vice versa (Fig 1). Trots vår ungdom och med respekt för ”titeln” lyckades vi hålla oss för skratt.

I stället för ingenjörens lättköpta lösning bildade vi en egen arbetsgrupp som med hjälp av såg och yxa lyckades tackla bryggans konstruktion på ett sådant sätt att ny mätning godkände tävlingsarenan. Ett ekonomiskt bidrag fördelades av den ansvarige arbetsledaren Arne Källberg enligt följande:

Acke 5:- för arbete under vattnet (dock ej uppnådd tillräcklig ålder), Evert 5:- för arbete över vattnet, Arne 10:- för arbetsledning, material 10:-


Det var inte utan viss stolthet vi mottog besked om att vi erhållit arrangemang av Uppsvenska Simmästerskapet år 1936. Ett nytt blad vändes i vår simhistoria

”Jag för tacka för förtroendet”, brukar man säga, när man valts att utföra ett uppdrag i en förening. Jag har med glädje läst den nya, pigga och informativa HSS-PLASKAN och på Sista Sidan med stolthet funnit att jag är en av med arbetarna. Min uppgift blir -som jag har fattat det- att tillsammans med Evert ge smakprov på hedemorasimningen under gångna tider. l999 har HSS-skutan seglat i 60 år i både medvind och motvind, och just nu tycker jag att den har en ganska bra seglats och styrs av en entusiastisk och bra besättning.

Det är kanske bäst att jag själv talar om varför jag kan vara kvalificerad till att medverka på Sista Sidan. Jag var med som ung aktiv simmare och polospelare, när HSS bildades 1939. 1943-1949 var jag sekreterare och 1951-1980 har jag varit ordförande. Evert känner ni ju alla och vet vad han gör nu för sitt kära simsällskap, men jag tycker att ni borde få veta mera om hans unika karriär som simmare, tränare och människa. Det finns anledning att återkomma till Evert längre fram i vår.

SIMSPORTENS VAGGA

Kallbadhuset – träslottet i Hönsan-är onekligen simsportens vagga i Hedemora. Ja det fanns förstås ett badhus tidigare, där de allra första simtävlingarna hölls. Men det kan jag kanske tala om en annan gång. Jag tänkte i dag berätta om hur jag som liten grabb i början på 1930-talet upplevde det ”nya” badhuset, som stod färdigt 1931.Badhuset såg inte riktigt ut som det gör nu. Det pampiga hopp tornet var detsamma men var placerat i mitten vänt åt Gammelgården. I mitten fanns ett högt plank, som delade badhuset i en dam- och herravdelning. I det gamla badhuset fick damer och herrar bada på olika tider, men nu kunde man gå och bada samtidigt och man kunde träffas i böljorna utanför bassängerna. Ville man solbada fick man sitta innanför väggarna på respektive avdelning. Ibland hände det dock att ett kärleksfullt par smög sig upp och lade sig på ”fyran” -högsta avsatsen på tornet. Dit nådde inte vaktmästarinnans blickar. Det var nämligen inte tillåtet att vistas i tornet, ”om inte simhopp skulle utföras”.

Vaktmästarinnan i biljetthytten var Tant Lindberg. Hon hade nog röntgenögon i nacken, för hon såg om det var något bus på gång, fast hon satt där med dörrarna stängda. Tant Lindberg kokade stans godaste knäck och sålde för 5 öre. Knäcken var den enda kioskvaran som förekom. Badbiljetten kostade 15 öre. Fina farbröder betalade mera -hur mycket tog jag aldrig reda på- och då fick dom en nyckel till en egen hytt. De där farbröderna hade ofta väldigt tjocka magar, och det var mycket intressant att se hur dom kunde ligga alldeles stilla på rygg och flyta med bara näsan, munnen -och magen förstås- ovanför vattenytan.

På varje avdelning fanns en djupare och en grundare bassäng, där simundervisning bedrevs. Bassängerna hade träbottnar till ’att börja med, men träet blev snart halare än såpa och måste så småningom bytas ut mot sand. Stora bassängen hade en öppning mot djupt vatten, och där fick de ”simfärdiga” simkurseleverna likt flygfärdiga fågelungar pröva om simskickligheten fungerade på djupet de fem metrarna fram till stegen vid simbryggan

Badhuset var en byggnad som gjord för djärva pojkfantasier. Räcken att utföra halsbrytande balansakter på, runt bassänger, i tornet, på väggen som skiljde avdelningarna åt. Mängder av möjligheter att som en Tarzan slänga sig över avgrunder ner bland ”krokodilerna” i vattnet. Vattnet som var ljust, ljumt och genomskinligt grönskimrande i solskenet. Väggarna, som man kunde trycka ryggen emot och värma sig på när man småhuttrade. Om man dök under bryggorna kunde man simma liksom i långa korridorer runt bassängerna och solljuset silade in genom springorna. Och opp genom springorna kikade man efter den som var på tatten, för tatten har det verkligen lekts i badhuset. Det var säkerligen en bra grundskola för blivande tävlingssimmare.

Apropå den mystiska världen under bryggorna så sam man ibland förbi ett plåtrör, som mynnade nere i vattnet från en hytt på herrsidan. Intetänkte man väl på att det var nånting särskilt med det. Men nu gör man förstås sina reflexioner. Det där röret kom från hytt nr 00, dvs. den sk. urinoaren på herrsidan, och det fanns alltså möjligheter för manliga badande att så att säga direkt indirekt utföra sina små behov.Jag kommer inte ihåg hur man bar sig åt med sina ”större” behov, och hur damerna fick klara av sina påträngande bekymmer vet jag sannerligen inte. Inte intresserade det mig heller.

Badhuset har under årens lopp genomgått några -ibland ganska stora förändringar . I den första ”upplagan” fanns inga läktare för publik vid simtävlingar, men en start- och vändbrygga sköt ut från vardera avdelningen och utgjorde en utmärkt tävlingsbana. När IFK’s simsektion 1933 fick i uppdrag att anordna distriktsmästerskap i simning och hopp, insåg man givetvis att det inte fanns plats för publik. Då löste man läktarfrågan genom att bygga en pontonbrygga av bensinfat som en s.k. öppen fyrkant utanför simbanorna. Det var en solig söndag och massor med folk strömmade in i badhuset och bryggorna blev så belastade att de nästan nådde vattenbrynet. En av bryggorna råkade plötsligt välta och åtskilliga söndagsklädda människor hamnade i vattnet. Själv kunde jag inte simma då, men jag stod fast förankrad vid min pappas näve, och han hade förståndigt nog placerat sig på en fast brygga. Bland simmarna utbröt en febril verksamhet. Alla hoppade i vattnet för att bistå hjälpbehövande. Grodmän fanns inte på den tiden, men simmarna dök och dök under bryggorna för att utröna om någon hade gått till bottnen. Det var naturligtvis mycket nervöst för arrangörerna innan det kunde konstateras att ingen hade drunknat. En och annan passade till och med på att ligga kvar och njuta en stund av Hönsans svalkande böljor i sommarvärmen. Kostymen, stärkskjortan och lackskorna var ju ändå blöta. Det där att kunna simma så bra att man kunde hoppa i för att livrädda andra människor gjorde i alla fall ett ganska snart byggdes åskådarläktare bakom de båda simbryggorna. 

Erik Axelsson

Sista Sidan



Acke och Evert. Två veteraner, som delat mycket i vått och torrt i HSS, står även denna gång för sista sidan i Plaskan.

Nyss hemkommen från träningsläger i Älvdalen, slog mig en tanke! En del av våra simmare tycktes ”lida” av det kalla vattnet! Vid mätning visade det sig vara +260!?! 

Tankarna gick då bakåt i tiden. ”Konsten att frysa”. Acke och Ego har några erfarenheter.

  1. I vatten Orsa 1941
  2. I Vasalopp +50 – -200
  3. 0 – -300

Eftersom det här gäller vatten och simning väljer jag Orsa 1941.

Vid den tiden, som det heter, hade Dalarna fyra vattenpololag. Mästerskap utkämpades av lagen Mora – Orsa – Falun – Hedemora.

Denna gång i Orsa i den sk Tuben, som till förfäran visade +130 rinnande kallt vatten från fjällvärlden.

Lottning och regeltolkning! Det blev Orsa – Hedemora. Regeltolkning är svår i vattenpolo. En känd domare i Dalarna kommenterade en gång vid en avblåsning, ”Jag såg en massa saker, men jag blåste ändå”.

Uppställning och presentation av 14 ynglingar, beredda att hoppa i det kalla grymma vattnet. ”Orsingarna” hoppade i skakade på sig, men rörde sig. Hedemora stod kvar! Då skallade stridsropet – ”Tänk på Fritjof Nansen”! Mannen som simmade i Ishavet nära Nordpolen. Hedemora var i vattnet!

Matchen kom i gång, med växlande framgång. Vid full tid stod det 3-3. Förlängning, och efter 45 min spel hade Orsa avgjort till 4-3. Ett måls skillnad, mellan Hönsans ljuva vatten 19-210och Tubens 13-150.

Dagen efter, spel om tredje pris mot Mora. Då hade gradtalet stigit till 15 och därför finns ingen anledning att referera den matchen.

HSS har dock under sin första storhetstid fem DM i vattenpolo. Alla matcher spelades i Kallbadhus, som fick göra skäl för namnet.

Eftersom Acke förmodligen i nästa nummer kommer att skriva om de vackra eldfesterna i Hönsan, så förenas – Eld och Vatten.

Sista Sidan

Eldfesterna – populära nöjesevenemang

Med denna refräng inleddes Hedemora Simsällskaps alla eldfester – den första 1946 och den sista 1986. Eldfesterna i slutet av augusti avslutade sommarens simsäsong. De räknades av hedemoraborna som en av de större folkfesterna i staden. Den del av publiken, som ville försäkra sig om sittplats kom tågande med filt under armen ett par timmar innan programmets början. De som inte fick sittplats fick själva söka sig en yta, där det gick att placera sina fötter för att stående åse programmet. Ibland blev badhuset så fullpackat att portarna måste stängas och en kö på ett par hundra personer måste vända. Då kunde det hända att programmet kördes i repris efter några dagar.   
Under Hedemoras riktigt stora jubileumssommar 1946, då staden fyllde 500 år, väcktes tanken att HSS också skulle bidra till firandet genom att Simklubbarna i Falun och Hofors redan hade vanan inne. Därför sände HSS några spioner till dessa platser för att studera. På grundval av spionernas rapporter bestämdes i all hast att en eldfest skulle anordnas. På jubileums-utställningens område spelades dagligen en revy och delar ur denna, med revypappan John Hedén i spetsen, ställde sig till förfogande med underhållning. Anders ”Hajen” Andersson fick skriva om revyns entrékuplett så att den kom att passa alla eldfester i fortsättningen. 

Inga strålkastare fann att tillgå utan hoppare, simmare och revyaktörer belystes med bilstrålkastare som fick kraft från bilbatterier. Det fanns i stället gott om ”levande eld” i form av marschaller, vilka tillsammans med det mörka vattnets blänk gjorde stämningen så trolsk att man inte skulle bli förvånad om man plötsligt fick se den ”bladbekrönta näcken” dyka upp mellan bryggorna. 

Det gjorde han också vid en senare eldfest. I sanningens namn ska erkännas att den näcken var en av HSS polospelare, men kul och fint var det allt medan en av stadens unga violinister spelade Näckens polska. 

Från den första till den sista eldfesten var fackelsim en stående programpunkt. Belysningen i badhuset släcktes ner och simmare med facklor i händerna kom glidande in mellan bryggorna under soft music. Tillsammans bildade de olika figurer. Ofta avslutades programmet med att simmarna formerade en ring nedanför hopptornet. En simhoppare gjorde ett fackelhopp ner i ringen, simmarna doppade ner sina facklor och försvann så tyst som möjligt (vilket inte var särskilt tyst).

Fackelsimmarna vid den första festen övades och leddes av vår kassör Rune Stenerhag. Han stod uppe i tornet och dirigerade den ringlande eldglimmande ormen. Allt var mycket vackert och stämningsfullt. Som avslutning skulle facklorna bilda bokstäverna HSS. Men i mörkret var det inte så lätt att hitta sina platser och nu såg de virrande facklorna mest ut som en samling irrbloss. Dirigenten i tornet blev till slut ganska skärrad för det var ju omöjligt att utläsa en enda bokstav. Desperat skrek han därför med gäll och sprucken stämma HSS. Sedan blåste han en skarp visselsignal, vilket betydde att facklorna doppades ner under vattnet och simmarna lämnade scenen ljudligt fnissande.

Den första eldfesten uppskattades uppenbarligen av hedemoraborna och det blev eldfester varje år fram till 1974, då badhuset ansågs vara i så dåligt skick att det inte ansågs tillrådligt att släppa in 700-800 människor på de gamla bryggorna. Därefter började det diskuteras om vårt gamla ”träslott” skulle repareras eller rivas. Sedan man kommit underfund om att ett sådant kallbadhus var vi numera ensamma om i landet, så kom kulturvårdande myndigheter att bevilja penningbidrag för badhusets bevarande. Det blev en reparation som sannerligen var genomgripande. Nästan allt revs ner och byggdes upp igen. Det blev inte samma badhus som förut, men till det yttre har det samma karaktär som tidigare. Då det ”nygamla” badhuset återinvigdes 1984 återupptogs eldfesttraditionen i tre år, så att den sista gick av stapeln 1986 – 40 år efter den första eldfesten.

Programmen skiftade under årens lopp, men några punkter återkom varje år. Festen inleddes alltid med att belysningen släcktes. Därefter avfyrades ett fyrverkeriskott uppe i tornet, och det brukade vara en smäll så att hopptornet stod och skakade. Därefter sjöngs signaturmelodin ”Välkomna till kallbadhuset……” Eftersom det var simmarnas eldfest så tyckte vi att det var viktigt att simning förekom på programmet. Efter sången brukade följaktligen 3-4 korta simtävlingar följa. Det skulle helst vara frisim eller ryggsim med mycket crawlspark, som gör sig bra i strålkastarbelysning.

Ett program skulle locka till skratt men även ge skönhetsupplevelser för både öga och öra. ”Herre på vågrät stång” eller ”kuddkrig på såpad stång” förekom på varje eldfest och lockade bergsäkert publiken att skratta. Gärna såg vi att kända kraftkarlar ställde upp och kämpade. En som var känd i hela Dalarna för att vara en riktig hejare i grenen var Borlänges storväxte polospelare Poe Edén. Han besegrade några år i rad våra inhemska förmågor ända tills han fick möta Hedemoras EM-silvermedaljör i brottning Matti Poijkala. På de tre sista eldfesterna lyckades vi genomföra mästerskapsturneringar med representanter för stans idrottsföreningar.Orienteraren Kristen Fjägers var mest framgångsrik. Tre namn har betytt oerhört mycket för programmens utformning och genomförande. Det är Anders ”Hajen” Andersson och Bengt ”Polo” Johansson, de har medverkat i alla eldfesterna samt Mac Gänger som kom in i bilden lite senare. 

Men även Mac har ställt upp så ofta som han har haft möjlighet. Tack vare dessa tre fick vi förnämliga ”kaskadorkestrar” vid festerna, något som givetvis hade stor betydelse för stämningen.

Skiftande former av underhållning har förekommit. Här några exempel: Gymnastikuppvisningar, karate, bågskytte av hedemorabördige världsmästaren Lars Welén, armborstskytte, polomatch mellan Grönköpings Tvätt- och badförings vattenbollskastarlag och HSS juniorlag, sportdykning, en eldslukare som fått halsinfektion och inte fick sluka eld för doktorn. I stället låg han på krossat glas och stack nålar genom kinderna. Det tyckte många var i äckligaste laget.

Skämthopp var också pålitliga skrattnummer. Många inhemska förmågor har gjort lyckade framträdanden. Lite utöver det vanliga var väl den hoppande hästen Whoopee, som Evert fixade från Stockholms Kappsimningsklubb, när han arbetade på Sportpalatset i Stockholm. Evert hade ju ett kolossalt kontaktnät bland simmareliten. Det gjorde t.ex. att vi fick hoppuppvisning av nordiske mästaren Toiwo Öman. Ni vet han som grät av glädje, när han i TV refererade Ulrika Knapes olympiska guldhopp i Munchen 1972. Kommer ni ihåg att han skrek: ”Vilken prick”.

Jag nämnde tidigare skönhet för örat. Flera sångbegåvande ungdomar från staden sjöng på våra eldfester. Bland dessa stöter man på namnet Nils Ahlin. Jo, det stämmer, det är blivande kändiskrögaren med restauranger i Stockholm, Nils Emil. I det sammanhanget borde man ju också hitta blivande operasångerskan Hillevi Martinpelto. Men nix. Däremot finns hon som segrare på 50 m bröstsim i ett mästerskap för kommunens alla simskolor.

Till eldfesterna hörde förstås ett praktfullt fyrverkeri. Pjäserna avsköts från 4:an (10 m) i hopptornet, så allra bästa platsen att avnjuta det sprakande skådespelet var nog Strandpromenaden på andra sidan sjön. Det var också många som såg hela programmet därifrån. Avslutningen på fyrverkeriet och på kvällens föreställning var en skönhetsupplevelse för ögat som ännu finns kvar i minnet. ”Fyrmästaren” tände stubinen till ”vattenfallet” och en simhoppare ställde sig på kanten med facklor i händerna beredd att göra ”språnget över Niagara”. För det mesta var det HSS egen Gösta Lindberg, som fick ta sig an den uppgiften. När vattenfallet flödade med full styrka så kastade sig hopparen ut över det starkt lysande eldflödet. Det var mycket vackert, och kanske hade många den synen på näthinnan, när de nästa år bestämde sig för att åter vandra till Kallbadhuset i god tid för att avnjuta ännu en eldfest.

Samverkan